Ugglat framför Umeå universitets hemsida hela kvällen igår. Räknade poäng. Tror inte det saknas så mycket för att ta mig in på kostvetarprogrammet faktiskt. Ma B + möjligen ett par ämnen till typ läsa upp mina betyg i svenska och engelska. Men är i alla fall kluven!! Det finns flera program till som verkar jätteintressanta!

Kunde inte en gubbe stiga ner från himlen och säga mig ” Conny, om du går i den riktningen och gör dessa val, så kommer ditt liv att bli precis så bra som det kan bli!”. Skulle vara skönt att få vara lite boskap för omväxlings skull. Bara följa en given riktning och smaka på njutningarna som ligger utspridda efter vägen. Om det är lika svårt att köra bil som det är att köra mig så kommer jag aldrig att fixa körkortet. Har övningskört den här kärran i tjugotvå år nu och har fortfarande inte lärt mig fickparkera! Klurigt det här!

Ska klippa mig idag. Återställa min nuvarande harpiga buske på skallen till samma frisyr som jag hade i somras. Den frillan gillade jag sjukt mkt! Ska bleka ner håret igen också. Saknar mitt blonda rufs. Är bara att konstatera, blondiner har roligare – och är snäppet snyggare!

Eller kostvetarprogrammet...

...känns kanske lite mer mig?? Åhh...

Läsa vidare..?

Om jag överhuvudtaget vill göra någon form av karriär här i livet så måste jag läsa vidare. Det har inte undgått mig. Ända sedan jag läst klart första rundan på komvux har jag blivit less bara vid blotta tanken på att studera. Men nu kanske det håller på att förändras lite. Står och stampar lite nu. Det enda som saknas för att jag ska kunna söka in på dietistlinjen i Umeå är Ma B. Har bokat tid hos min gamla studievägledare i början av januari. Nu har jag ju inte direkt något som drar mig till sthlm så dit kan jag ju fara när jag har utbildning att tala om? Något som kan generera bättre än skitjobb. Känns det mer realistiskt? Jag är så kluven!! Går förvisso att plugga dietist i sthlm också men jag vet ärligt talat inte om jag vill leva studentliv där nere. Anyways komvux omgång nr 2 får bli första steget på vägen till första delmålet. Ska försöka vara klar med matematiken någon gång i början av sommaren. Efter det är det ju bara att börja söka!

Kroppsbesiktning!

Igår gjorde jag den fantastiska upptäckten att mina ansträngningar på gymmet (sedan den 12 nov då jag började köra två pass varje dag) faktiskt börjar ge mätbara resultat! Har gått ner från 78 kg till drygt 74 kg och mitt midjemått har minskat med hela 5 cm! Det är bra resultat! Och iom att jag jobbar hela julen kommer jag heller inte att tappa min träningsrutin något!

Kör på efter den inslagna vägen och siktar på att under nästa semester kunna göra havsbadet med helt platt mage och ännu mer stenhårda skinkor! :D

Mål och visioner kan jag. Men att staka ut vägen till dem - det är svårare!

Igår kom jag till en viktig insikt om mig själv. Jag insåg att någonting som färgat mig när jag var yngre, förmodligen sitter kvar än idag. Att vara mobbad var förstås skitjobbigt men jag trodde verkligen att jag hade lagt allt det bakom mig och gått vidare. Men tydligen sitter vissa spår kvar än idag.

När det var som jobbigast då, började jag fantisera och dagdrömma mig bort till bättre platser och situationer. Sådana som tillät mig att vara bäst och mest åtråvärd, där jag hade avgörande kunskaper inom olika områden, där jag var i centrum och de som mobbade mig höll sig på behörigt avstånd. Mitt fantiserande och dagdrömmande var mitt sätt att fly då det blev för jobbigt. Det kanske fungerade bra då, men det jag insåg igår är att jag fortfarande hellre väljer att drömma mig bort när saker och ting blir jobbiga än att faktiskt ta itu med dem!

Jag är alldeles fantastiskt duktig på att sätta upp mål framför mig. Men usel på att planera för dem. Det är som om jag någonstans förväntar mig att målen ska komma till mig och att jag ska slippa komma till dem. När Moses inte kom till berget liksom…

I mina perfekta fantasier och dagdrömmar har jag ju redan varit bäst på allting. Jag har aldrig föreställt mig hur jag skulle ha blivit det, utan var det bara från början. Det jag fick förstå igår är att mitt invanda dagdrömmande som hjälpte mig att hantera vissa situationer då, idag kanske rentav stjälper mig då det endast bidrar till att jag sätter upp helt orimliga mål och visioner för mig själv. Visst ska man sikta mot stjärnorna, men ingenting kan ju låta sig uträttas eller uppnås om man bara slår fast målet men inte har ett hum om hur man ska gå tillväga för att nå det!

THAT’S MY PROBLEM! Jag gör så på så många fronter. Otaliga drömmar och visioner men ingen aning om hur resan till förverkligande av dem ska läggas upp därför att jag aldrig riktigt tänkt på det.

Det finns dock ett område där jag faktiskt förutom att lägga upp ett mål, även har lyckats lägga upp en plan för hur jag ska nå det och det är träningen. Det insåg jag också först igår. Har lyckats bryta ner hela vägen till mitt mål med träningen i flera mindre delmål och kortare sträckor. Och det fungerar ju jättebra!

...tänk att det skulle ta 22,5 år för mig att komma till den insikten. Medan det för andra är så självklart... Puh...

Should move to Paris shoot some heroin and fuck with the stars...

MGMT och låten "Time to pretend" kittlar mina sinnen. Kommer förmodligen lyssna sönder den låten rätt omgående. Men den är ju helt sjukt bra! :D

Usch...

...jag drömde om någon jag helst skulle ha glömt bort nu... ogillar när sånt händer.